Matdags!

Från att bara ha gått med på någon ynka smaksked av såväl gröt som mosad potatis, och ryst förfärligt av obehag, har det gått med väldig fart mot att äta en hel smakportion gröt eller mat. Efter att Bo började amma sämre (mest bara snuttade och åt aldrig ordentligt, tog inget bra tag längre) började jag för ett par veckor sedan med ersättning vid flera tillfällen under dagen, istället för bara en flaska på kvällen som tidigare. Först åt han bra, men sedan började han småsnutta även med ersättningen, åt bara yttepytte vid varje måltid. Amningen verkade mest vara intressant inför sänggående och ersättning var bara sådär mellangott, ibland. Så vi började introducera lite gröt och sen lite mat. Och nu, någon vecka senare gapar han som en fåhelholk när skeden kommer, och hummar nöjt med mat i munnen. Det känns så roligt att han gillar det. När vi var på BVC för ett par veckor sedan beklagade jag mig lite över att han inte tyckte mat var så jätteintressant och att jag inte visste hur jag skulle bära mig åt för att han skulle vilja äta mer, men BVC-sköterskan lugnade och sa att det kommer förändras fort. Nog hörde han väl vad vi sa om honom Bo, för nu visar han minsann att han kan. Och sedan han började få mat har han börjat äta mer ersättning däremellan igen också, så nu äter han riktigt bra av allt, skönt! Och nu är han dessutom på bättre humör igen (ta i trä!) och inte alls så ledsen och arg som för ett par veckor sedan.

Jag har exprimenterat lite i köket och lyckats producera broccoli-morot-potatis-palsternackspuré med vitlök, gräslök och persilja som fick betyget helt godkänt. Morots- och palsternackspurén med citron var riktigt god och mixen med rödspätta, morot, broccoli, citron, gräslök och persilja fick tummen upp!

Jag har fryst ner mixarna i iskubslåda och sedan öst över kuberna till plastpåsar och har i frysen, så kan man plocka upp precis hur mycket man vill ha och liksom kombinera till olika måltider. Jag ska mixa lite mango också så han har något gott att ha på gröten.

Man märker ju förstås att magen ändrar sig i takt med maten och för första gången producerar han kulor och korvar istället för det lite lösare slaget. Jag vill verkligen inte att han ska bli förstoppad så just nu kör vi med lite katrinplommonpuré på toppen.

Kladdigare vardag har vi aldrig förut haft, men det är ändå himla roligt att han är matglad (och ger resultatet av mina matlagningskunskaper godkänt!), och herreminget vad stor han blev snabbt, med egen matstol vid köksbordet och matsked i mun..

Kanske dags att införskaffa haklapp nu morsan..

Äntligen är den sabla vintern väck!*

Vi skippar våren, och säger: hej sommar! Idag har solen lyst från sin bästa sida och med så många plusgrader att jag fick bakläxa som kom ut med vinterjackan på. Det fick bli sommarjackan på mig och bara en filt och extra tröja på Bo, han slapp sin overall, och på Ica köpte jag en daimglass och solen brände på nästippen och krokusarna nästan kroknade av värmen där i rabatterna. Åh, vad vi har längtat!

*med reservation för ändringar. Senast i helgen var det ju snöstorm, men det pratar vi inte mer om nu.

Giv mig styrka!

Oh my god. Utvecklingssprång de luxe. Den avancerade versionen. 2.0. Extra allt. osv. osv.

Lille Bo utvecklas som bara den just nu, kan man säga. Vilket inte är en dans på rosor. Enligt appen  the wonder weeks är det dags för relationssprånget. Allt stämmer på pricken in för de där sprången och att det är så tajmat i tid tycker jag är fascinerande. Och tur att det finns en app som talar om när och hur det sker, så att man inte tror att ungen blivit besatt av han med hornen, eller så.

De här sprången tär verkligen på tålamodet. Gråt, gråt, gråt. Sover dåligt (läs; i princip ingenting på natten), äter dåligt, vill inte ligga ner, vill inte sitta upp, vill inte vara i knät, leksakerna är tråkiga, nappen är tråkig, mamma är fantastiskt tråkig. Allt allt allt är TRÅKIGT. Pust.

Men i natt fick vi oss i alla fall två timmars sömn, och det var ju härligt.

Bara några veckor till..

Mvh // tröttsominihellskottaochmaxattålamod

Argbiggo

Vi har fått oss ett riktigt argt litet bi här hemma. Det låter som när en geting ilsket försöker surra sig ut genom ett stängt fönster, fast ljuden kommer från en barnstrupe. Förut har det inte funnits så många olika känslolägen hos Bo, förutom glädje har det liksom mest varit ledsengråt eller gnällgråt när han varit hungrig eller trött. Men nu har ilskan kommit. När han tycker sig ha suttit i babysittern alldeles för länge (läs 10 sek) eller rullat över på mage för hundrade gången fastän han egentligen inte vill, eller ännu värre; hamnar tillbaka på rygg igen. Och när leksakerna blivit tråkiga och mamma ännu tråkigare. Då blir han ilsken och drar igång argsirenerna. Med stängd mun viner han till falsett och spänner kroppen till en båge för att riktigt visa hur arg han är. 

Jag (och förmodligen även han själv) längtar otroligt mycket tills han kan sitta. För nu blir han så rastlös av att ligga ner så det är inte klokt. Han blir nöjd för en stund om han får sitta i famnen eller stå upp, men man får ju inte mycket gjort här hemma så länge man behöver vara hans personliga assistent till att göra så. All tid däremellan kantas just nu av surpuppans ständiga ilskoljud.

Att ligga ner är för fåntrattar! Dags att byta till sittvagn, morsan.

Sjukt bra friskhetstecken

Solen har lyst från det blå i en månads tid nu och snön har smält, det börjar till och med knoppa i vägkanterna och energin börjar så smått växa till sig! Energi, när hade man det senast? Jag minns knappt, det måste vara över ett och ett halvt år sedan sist.

Jag känner plötsligt sug efter att träna (oh my, har jag blivit sjuk?), har dragit ner på sötsaker och vill äta nyttigt. Att hembakta brownies med chokladglasyrtopping ligger orörda i frysen är liksom ovanligt för att vara mig. I princip obefintligt. Men inte nu. De bara ligger där i mängder och ingen rör dem. Det känns fantastiskt. Och inte riktigt som jag. Det är nog solen som gör det. Och kanske lite stress inför beach 2013. Jag som ändå aldrig hänger på beachen, men ändå.

Alltså den där boken med Olga som jag köpte har legat ganska orörd. Jag kom igång med lite plankor och har tränat lite annat, så den startade väl upp något inom mig, men i övrigt följer jag den inte riktigt. Övningarna är till en början ganska tråkiga, och tråkig träning är verkligen.. tråkigt. Och lika med ogjord träning.

Men så snubblade jag in på något som kallas tuplermetoden (träning för de med separerade magmuskler). Herregud. Slår man upp tuplermetoden i en närliggande ordbok så finns nog " = magi" som förklaring. För fasen vilken jädra skillnad på bara ett par dagar utan speciellt mycket ansträngning ändå. Jag säger bara det. Fantastiskt. Overkligt. Googla! Eller kolla här för en snabbgenomgång.

Man får ju se till att hålla i och göra varje dag. Men alltså. Min putmammamage har blivit mycket mindre på bara en halv vecka och på mormors 90-årskalas igår hade jag en klänning med tight midja, och det såg BRA ut! Jag såg SMAL ut! Runt magen! Jisses. Och det här med att se skillnad så snabbt, DET om något har fått upp mitt träningssug, och nu är jag sugen på att träna allt möjligt. Sjukt, för att vara mig. Så det gäller att passa på så länge det håller i sig, för man vet aldrig när jag återgår till normalläget igen. (Och brownies står sig väl inte hur länge som helst, ens i frysen.)

Blod är inte alltid tjockare än vettet

Min allra bästa barndomskompis hade ingen mamma. Eller ja, mamman fanns ju rent fysiskt, men hon fanns inte där. Hon hade flyttat trettio mil bort, till Lidingö i Stockholm. Min kompis bodde hos sin pappa, mitt emot mig på gatan där barndomen pågick som bäst. Mamman kom aldrig och hälsade på, och jag tror inte att min då åttaåriga kompis åkte till Stockholm heller. Hon hade sparat ett slitet foto av mamman med tighta leopardmönstrade leggings och svart body, fotat någon gång på glada åttiotalet. Hon var så snygg, mamman, och min kompis var så stolt över henne. Och stolt över att hon bodde där i finkvarteren i huvudstaden. Min kompis sa aldrig något illa om sin fina, fina mamma. Jag fattade aldrig då att det egentligen måste ha funnits en hel del svek och sorg och kanske skam bakom det där kantnaggade fotot och stoltheten. Jag förstår det först nu. Att det inte finns stolthet i att känna sig övergiven eller oönskad.

Det finns barn som växer upp utan sin mamma, och det finns barn som växer upp utan sin pappa, med eller utan sorg. Lille Bo kommer förhoppningsvis ha båda nära resten av livet, men något han aldrig kommer att ha är en farfar. Det finns en farfar, rent fysiskt. Bara ett par mil bort. Men han finns inte här. Han har en egen familj med tre hemmavarande barn som betyder mer än det barn som nu blivit pappa. Efter ett antal konflikter med min sambo har kontakten brutits, för att förmodligen aldrig återupptas. Farfarn har ganska tydligt visat att det inte finns något intresse i att ha kontakt med sitt första och hittills enda barnbarn heller. Och han har betett sig så illa att jag inte ser någon anledning för Bo att någonsin ha någon farfar i honom. Att livet liksom inte blir rikare med den kontakten, utan snarare tvärtom (om jag nu får ha mandat att tycka så åt mitt eget barn).

Men vad säger man när Bo börjar fråga? För han kommer ju tids nog förstå att en farfar finns. Speciellt med tanke på att det fortfarande finns kontakt med en faster, så hela den släktsidan är ju inte "död". När och hur ska man börja prata om farfar? För att det inte ska bli till sorg och saknad? Men utan att det blir till Bos konflikt också? Och vad ska man säga? Om varför vi aldrig kommer att åka dit och hälsa på? Om varför farfar aldrig grattar när Bo fyller år? Och om Bo själv skulle vilja hälsa på när han är lite större.. hur förklarar man då att farfar kanske inte vill?