Tusen på en natt

Kunde väl aldrig tro att det kunde få plats så många amningar på en natt, men det kunde det visst! Efter mardrömmarna igår kväll fortsatte natten att vara himla orolig. Jag tror att Bossebus har vaknat vareviga kvart i natt. Vissa timmar till och med oftare. Liksom bara slumrat till 5 minuter, för att sedan oroligt börja skruva på sig igen. Och han ville absolut inte ha någon fusknapp, det var riktig tutte som gällde. Heeela natten. Gissa om jag kände mig dränerad och sjukligt trött när väckarklockan Bo började jollra vid 6-tiden. Idag blir det nog kaffelatte som Bo serveras i mjölkbaren, om Bo-mamman ska orka hålla ögonen öppna.

Vardagslyx

Vissa dagar är som idag. Att Alfred har något emot matro och man inte får tid till att varken laga eller äta något för egen del. Så när man lyckas få honom att somna för kvällen vid halv nio blir man ganska överlycklig över att hinna laga dagens första mål mat. Steker lite kyckling med apelsin och sambal oelek, kokar lite pasta. Kostar på sig att göra varma baguetter som tillbehör. Och när man står där och smörar baguetterna som fortfarande är rykande varma så tänker man den idiotiska tanken "tänk om han skulle vakna precis nu, så att jag inte får äta de varma baguetterna just varma. Det vore ju himla typiskt ändå." Och att precis därefter, när man tagit fram osten också, så hör man det där underbara gallskriket från sovrummet. Jaja, man visste det ju.

Så man lämnar maten vind för våg och springer in i sovrummet, fläker upp en tutte i bara farten och landar med en duns bredvid bebis redo att snabbt som ögat återföra honom i drömmarnas värld med sömnpillret tutte-i-mun. Tills man inser att han.. fortfarande sover. Och förmodligen drömmer om riktigt sur mjölk. Eller att ingen bytt plats på leksakerna i babygymmet. Nåt riktigt otäckt är det i alla fall, vad nu bebisar kan drömma mardrömmar om.

Snopenheten i att tyst som en mus få krypa ur sängen, klä på tutten och smyga ut till köket igen. Och lyckan i att få äta maten varm ändå. Med rykande varma baguetter till. Det händer ändå väldigt sällan.

Dagens jag bjuder på den

Leverans av matkasse idag och jag öppnar dörren, tackar den flinande gubben utanför och tar emot varorna. Inser först när dörren stängts och jag slänger en blick i hallspegeln att linnet är nerdraget på ena sidan alá redo-för-amning och ut hänger en tutte. Nåväl, kanske inte riktigt så illa som det låter, tutten befann sig tack och lov fortfarande i bh:n. Men jag såg kanske inte ut som den mest välklädda i stan, det gjorde jag nog inte.

Stanna klockorna!

Nu har han fyllt fyra månader, lillskrutten. Fyra. Och redan så förståndig. Ja, på nåt vis. Man ser ju att parveln i alla fall försöker sig på det här med världen och livet. Greppar skallror och gillar sin spegelbild och så.

När man får en bebis tror man att de ska vara bebisar för evigt och aldrig bli större, och först kan det kännas lite jobbigt. I början längtade jag i alla fall efter att han skulle bli stor och det kändes som om det aldrig skulle hända. Då när allt var ganska jobbigt.

Nu däremot vill jag aldrig att han ska växa upp. Han kan få vara min plutt för evigt! Jag blir så fylld av kärlek varje gång jag tittar in i de där klotrunda ögonen, och äppelkinderna som är så mjuka att pussa på! Jag kan pussa dem i evigheter. Och när han söker kontakt med ett stort leende. Och på morgonen när han ligger i sängen och myser genom att kura ihop sig med ett flin och vill att man ska busa genom att klia honom över ryggen. Jag vill aldrig att det ska ta slut!

Jag visste inte att man kunde älska någon så. Men det bara växer för varje dag. Och nu förstår jag vad modersinstinkt är, bara tanken på att någon någonsin skulle göra honom illa får mig att förstå hur lätt det skulle vara att släppa alla spärrar man har.

Och redan börjar jag bli rädd för att han ska växa ifrån mig. Bli en uppkäftig tonåring som kallar mig för bitch, eller ännu värre; en vuxen karl med skägg och portfölj. Herregud vilken tur att jag har några år på mig att vänja mig vid tanken..

Jaha.

Då sätter vi väl igång då.

(Det korkade i att hämta ut den här på postombudet och samtidigt köpa med både kladdkaka och gottepåse hem behöver vi ju inte prata mer om.)

Om man fått ett öre för varje tår..

Lille Bo har haft sin värsta vecka hittills. Kanske är han i ett utvecklingssprång, eller så. Jag har inte fått lägga honom ifrån mig någon gång. Bäras, bäras, bäras. Och inte ens då har livet varit sådär fint. Och han har levt efter devisen att sova - det kan man göra när man dör. Eller kanske aldrig. Varje läggning har varit en kamp mellan Bo och John Blund, och det är först efter mycket lång (läs; flera timmar) kamp som den där John vunnit, och då bara för en liten stund innan nästa matchrunda drar igång. Han borde öva upp sin arsenal den där Blund, det borde han.

Och gråt! Så mycket gråt det har varit! Bo har till och med utvecklat ett nytt sätt att gråta under veckan, med tungspetsen utsträckt som en liten hajfena ur munnen. När han gör det blir han så ansträngd att han måste hosta då och då. Jag vet inte om han har lärt sig att det gör ännu ondare i mig när han gör så, och att det i sin tur bidrar till att jag gör ännu mer för att trösta. Man har ju hört att vissa bebisar kan vara sjukt uträknade, och Bo kan mycket väl vara en av dem.

I natt efter måånga uppvak, och låånga vakenstunder med mycket gråt satt vi till slut där i sängen, han i min famn, och storgrät båda två, och tyckte nog lika synd om oss själva både Bo och jag. Kanske lite synd om varandra också.

Nu är Bo-mamman väldigt sliten. Vääldigt sliten. Nästan knäpp. Skönt har det ju varit för Bo-pappan som behagat att jobba borta hela veckan. Men snart kommer han hem. Och då, Lille Bo, då ska du få gråta lite för honom också.

Go' natt.