Kärlek och dödsångest

Vi måste prata om det här med kärleken. Och dödsångest. Jag har aldrig tidigare känt så himlastormande kärlek som nu. Det kan inte mäta sig med något jag någonsin upplevt och jag är helt överväldigad. Jag visste inte att det var möjligt att känna så här. Han är en del av mig och utan honom är jag halv. Jag blir fortfarande alldeles tårögd när han sträcker sig mot mig och kramar mig och jag känner hans små små nävar i min nacke. När han lägger sitt huvud mot min kind. När han tittar mig djupt i ögonen och sedan ler från öra till öra. Jag kan stå och titta på honom långa stunder när han sitter i något hörn och pillar i Alfons ena öga eller äter lite på lego och känna hur bröstet fylls av stolthet och lycka över att ha detta vackra barn i mitt liv. Att han är min och jag är hans och jag vill att det för alltid ska vara så.

Det går inte att sätta ord på känslorna, men jag känner mig hel när jag har honom i min famn. Det gör ont i mitt hjärta när han har slagit sig och är ledsen. När han gråter och jag kan trösta honom blir jag alldeles varm inombords. Jag älskar hur han viker tungan när han koncentrerar sig och att han blir arg när jag tycker att vi har gungat färdigt. Jag älskar hur han kiknar av skratt när jag får hicka mitt under gonattvisan. Jag älskar hur han pillar på små små saker med sitt lilla lilla pekfinger. Jag blir alldeles lycklig när jag tittar på honom och tycker att varje liten krusidull på honom är den vackraste krusidull som finns.

Det var inget som kom i samma sekund som jag gick sönder i smärtan från helvetet och en knubbig liten pojke kom farande. Det var heller inget som kom tre sömnlösa, nerkräkta och oduschade veckor senare. Jag tyckte så klart om honom, han var ju söt och bebis och min. Och sina bebisar ska man ju tycka om. Så det gjorde jag. Men det jag pratar om nu är något som växt fram över tid och som fortsätter att växa för varje dag. Och när jag tror att kärleken inte kan bli så mycket starkare så är den dubbel redan nästa dag.

Att tänka på att något skulle hända honom, att någon skulle vara elak, att någon skulle ta honom ifrån mig, att han skulle dö, gör så ont att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Jag vill skydda detta lilla liv för allt jag är värd. Jag förstår nu vilka krafter som finns i modersinstinkten. Jag visste inte förut, jag trodde att jag visste, men det gjorde jag inte. Jag skulle dö om jag förlorade honom.

Och när vi ändå pratar om att dö så måste jag lufta lite om min dödsångest. Den här otroligt starka kärleken har nämligen fört med sig att jag, sedan han kom till oss, har blivit så fruktansvärt ångestladdat rädd för döden. Rädd att förlora det vi har. Nästan sjukligt rädd. Jag är rädd att han ska dö, att jag ska dö, att hans pappa ska dö. Jag är livrädd att något ska hända som gör att det inte blir som jag tänkt. Att jag inte skulle få vara delaktig i hans uppväxt och få se honom bli stor. Att någon annan skulle få rycka in och bli hans mamma, någon som inte skulle kunna älska honom som jag. Eller att vi skulle bli ensamma kvar, Bo och jag, att vår stora trygghet i livet skulle försvinna från oss. Eller att det här hemmet en dag skulle bli tyst från joller. Jag går sönder bara vid tanken. Det är inte så att jag undviker att gå ut, att jag liksom tror att någon av oss ska dö på vägen till ica en onsdag klockan två. Men jag tänker på det alldeles för ofta för att det ska vara sunt.
Tänk om någon av oss dör.

Multitasking jag inte visste fanns innan jag blev förälder

Det är ju inte varje dag man står med en nybytt bajsblöja i ena näven och vänder mosplättar i stekpannan med den andra. Men det händer ju tydligen, det gör det.

Det är inte ens svårt

"Kära dagbok. Jag har fått äta spaghetti och köttfärssås helt själv och det var kul. Mamma sa att bordsskicket lämnade mycket i övrigt att önska, men jag tycker själv att det här med kladd inte är så värst mycket att bråka om. Blir det lite extra mat i hudvecken får man ju bada efteråt (lyxigt!), så hur illa kan det vara liksom. Det är vad jag brukar kalla win-win, att det blir ännu roligare efter maten om jag haft det riktigt roligt med maten. 

Med vänliga hälsningar // mat&badglad_12.

P.S. Jag får av outgrundlig anledning inte äta maten själv varje dag. Jag måste luska ut vad det kan bero på. D.S."

Ångest deluxe

Tre månader kvar av mammaledigheten. Lite tjuvstart på jobbet blir dock redan om två veckor. Nytt jobb, nya kollegor, ungefär tusen gånger så mycket större ansvar och jag dör av nervositet. Det är så mycket blandade känslor just nu att jag är rädd att börja krisa när som helst. Dels för att jag inte vet om jobbet passar mig (jamen jag blev så smickrad när jag blev erbjuden efter intervjun och jag har ett jobb i grunden som jag inte vill tillbaka till och så blev det liksom bara som det blev), dels för att det är med sorg i hjärtat jag inser att det här dryga året hemma som skulle bli så långt snart är över, dels för att det innebär att om ytterligare några månader ska plutten skolas in på dagis (ja men åh, jag säger dagis för att det hette så när jag var liten. Jag kan inte lära mig nåt annat. Tydligen.), och ja herregud. Inre kris, hej på dig! Allt går för fort.

Och jag har ofantlig ångest över hela den här dagisgrejen. Jag dör inombords varje gång jag tänker på det och börjar oroa mig för att han ska känna sig sviken och lämnad och gråta floder och kanske inte bli tröstad av personalen. Det är tur att det är min andre hälft som har inskolningsansvaret, annars skulle jag nog inte komma längre från dagis än närmsta fönster och stå där och glo som en annan idiot om dagarna. Men jag har också ångest över att det är för tidigt med dagis i februari, att han är för liten. Jag har en vän som ständigt ger mig dåligt samvete genom att poängtera att hon aaaldrig skulle lämna bort så små barn, och att hennes egna inte börjar på dagis förrän vid 2 års ålder. Ja. Alltså kunde jag, skulle jag väl också vara hemma för evigt. Men det är ju det här med pengar också. Mat på bordet och tak över huvudet är ju liksom också en bra grej för barn. Och jag vet ju att många börjar redan vid ett. Och att det också kan gå bra. men ändå.

Nej fy. Jag slits hela tiden mellan stress, sorg och förtvivlan och jag vill ju bara njuta över sista tiden hemma, men med det nya jobbet som mest känns som ett ok just nu så kan jag inte bara slappna av. Jag vill så gärna känna glädje, förväntan inför framtiden och så, men det gör jag inte - vilket stressar mig ännu mer. För känns det inte rätt i magen så är det nog inte det heller.

Tur att vi snart flyttar så att jag har nåt härligt att se fram emot, annars hade jag nog grävt ner mig för längesen. Och det är ju tur för Bo också, en nergrävd mamma kan nog aldrig vara en bra mamma.