Och det ser inte så lysande ut. Ja, det stod faktiskt så. Inte så lysande. Det finns lite för få simmare, vilket innebär att vi högst troligt inte kommer att kunna göra barn, på det sätt man vanligtvis gör.
Remiss till IVF har gått iväg, och jag vet inte om jag ska vara ledsen, glad, rädd eller modig. Första reaktionen var känslan av att vilja grina för kung och fosterland, men så tänkte jag att om jag börjar böla nu så kommer jag nog aldrig kunna sluta, så jag ryckte upp mig. Tänkte att det ordnar sig det här. Och det gör det ju säkert.
Men det stack som en törn i hjärtat, värre än någonsin, vid lunchen på jobbet idag när matlusten svek och jag klagade på att min lunchpaj smakade lite knepigt och en kollega instinktivt utbrast "du kanske är med barn!"
torsdag 29 september 2011
torsdag 22 september 2011
För vilken gång i ordningen?
Hur lång tid tar det att få svar på proverna då tro? Det är så retligt att någonstans där ute på ett sjukhus och vårdcentral nära oss sitter någon och vet om det finns simmande spermier i vår arsenal och om blodproverna visar på rabies eller potentiell mor. Någon vet och inte vi. För det tar ju ett tag att labba och dona, att läsa av och skriva in å göra ditten och datten, ta en kaffe och några postdagar på det. Och under tiden går vi här och undrar. Och oroar. Och gissar.
Den här gången var jag i alla fall bergsäker på att jag hade ordentlig ägglossning, och tyckte att vi verkligen fick till allt så bra på precis rätt dag osv osv. Å jag mitt dumma nöt tänkte att det är ju minsann lite komiskt, att vi skulle hinna dra igång en hel cirkus, och lagom till premiären ställa in det hela med ett "oj, jag blev visst gravid, ändå. Men tack och bock så mycket för att ni ville lyssna lite först, och hej å hå så det kan gå."
Men idag kom mensen med buller och bång, och man kan ju inte låta bli att börja gissa sig till på allvar att vi faktiskt är helt oförmögna att skaffa barn på egen hand.
Den här gången var jag i alla fall bergsäker på att jag hade ordentlig ägglossning, och tyckte att vi verkligen fick till allt så bra på precis rätt dag osv osv. Å jag mitt dumma nöt tänkte att det är ju minsann lite komiskt, att vi skulle hinna dra igång en hel cirkus, och lagom till premiären ställa in det hela med ett "oj, jag blev visst gravid, ändå. Men tack och bock så mycket för att ni ville lyssna lite först, och hej å hå så det kan gå."
Men idag kom mensen med buller och bång, och man kan ju inte låta bli att börja gissa sig till på allvar att vi faktiskt är helt oförmögna att skaffa barn på egen hand.
lördag 3 september 2011
Cirkusen är igång
Nu har vi varit på första mötet i vår fertilitetsutredning. Ingången till cirkustältet.
Första mötet innebar ett besök på fertilitetsmottagningen. Vi fick svara på frågor om vi var friska och om vi tidigare fått barn eller varit gravid. Vi fick information om planering framåt, vilka prover som kommer att tas och vad som händer om provsvaren lyder "bra" respektive "dåligt". Spermaprov, blodprov, äggledarsköljning, fler blodprov osv. Och det kändes himla märkligt att sitta där och prata om IVF, som om det faktiskt skulle kunna hända oss på riktigt. På riktigt. Som om det inte alls vore otroligt att det blir så.
Sedan fick jag göra VUL (vaginalt ultraljud) och när jag låg där och stirrade på den där skärmen funderade jag på om jag kommer ligga sådär någon gång, stirra på en skärm vid ett ultraljud - och få se en bebis istället för en grå massa?
Nästa steg för oss nu är att Han ska lämna spermaprov och jag ska lämna tre blodprov. När beställningen av spermaprovkopp landade i brevlådan kunde jag inte låta bli att skratta - och jag tror det är bättre i det här läget att skratta än att gråta. På medföljande bruksanvisning står det att provet ska utföras med egna åtgärder (masturbation) och att man ska noga dokumentera om något utav ejakulatet hamnar utanför. Ejakulatet! Och jag måste erkänna, att trots att jag kommer få stå ut med en hel del obehag genom den här utredningen, kan jag tycka lite synd om Honom, som den 13 september "med egna åtgärder" måste "samla ejakulat" i en provkopp mellan 7 och 8 på morgonen, för mellan 8-8.30 ska provet vara inlämnat och får då inte vara äldre än en timme. Oh the pressure!
Jag trodde väl aldrig för drygt ett år sedan när jag grät av lycka över att vi äntligen kommit till den punkt att vi var överens och redo för att satsa på barn på allvar, att vi skulle sitta här ett år senare och försöka pricka sperma rätt i en liten kopp och helt förlita oss på att sjukvården kan göra oss med barn om vi inte själva kan.
Och under hela första mötet, och ända sedan dess, är den enda tanken som snurrar i mitt huvud; vilken jäkla cirkus vi dragit igång.
Första mötet innebar ett besök på fertilitetsmottagningen. Vi fick svara på frågor om vi var friska och om vi tidigare fått barn eller varit gravid. Vi fick information om planering framåt, vilka prover som kommer att tas och vad som händer om provsvaren lyder "bra" respektive "dåligt". Spermaprov, blodprov, äggledarsköljning, fler blodprov osv. Och det kändes himla märkligt att sitta där och prata om IVF, som om det faktiskt skulle kunna hända oss på riktigt. På riktigt. Som om det inte alls vore otroligt att det blir så.
Sedan fick jag göra VUL (vaginalt ultraljud) och när jag låg där och stirrade på den där skärmen funderade jag på om jag kommer ligga sådär någon gång, stirra på en skärm vid ett ultraljud - och få se en bebis istället för en grå massa?
Nästa steg för oss nu är att Han ska lämna spermaprov och jag ska lämna tre blodprov. När beställningen av spermaprovkopp landade i brevlådan kunde jag inte låta bli att skratta - och jag tror det är bättre i det här läget att skratta än att gråta. På medföljande bruksanvisning står det att provet ska utföras med egna åtgärder (masturbation) och att man ska noga dokumentera om något utav ejakulatet hamnar utanför. Ejakulatet! Och jag måste erkänna, att trots att jag kommer få stå ut med en hel del obehag genom den här utredningen, kan jag tycka lite synd om Honom, som den 13 september "med egna åtgärder" måste "samla ejakulat" i en provkopp mellan 7 och 8 på morgonen, för mellan 8-8.30 ska provet vara inlämnat och får då inte vara äldre än en timme. Oh the pressure!
Jag trodde väl aldrig för drygt ett år sedan när jag grät av lycka över att vi äntligen kommit till den punkt att vi var överens och redo för att satsa på barn på allvar, att vi skulle sitta här ett år senare och försöka pricka sperma rätt i en liten kopp och helt förlita oss på att sjukvården kan göra oss med barn om vi inte själva kan.
Och under hela första mötet, och ända sedan dess, är den enda tanken som snurrar i mitt huvud; vilken jäkla cirkus vi dragit igång.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)