En sista hälsning

Nu startar sista veckan med Malou efter tio, chokladkaka till frukost, riktigt bryggkaffe, dusch klockan elva och en timmes förmiddagskaffe medan lille Bo sover. Sedan börjar vardagen igen. Med jobb och slit om dagarna, för att sedan komma hem till lika mycket jobb och slit (fast av den lite gulligare sorten). Om exakt en vecka sitter jag på jobbet och sliter mitt nyutväxta amningstappade hår när jag stressar över att jag inte fattar någonting efter mer än ett års frånvaro från vuxenvärlden.

Mammaledigheten är snart över. Bara en vecka kvar. Insup och njut av varenda kladdiga minut. Snart börjar skrapa-bilen-klockan-sju och handla-på-väg-hem-från-jobbet-och-en-mil-kö-i-kassan och det-är-mörkt-när-jag-åker-och-mörkt-när-jag-kommer-hem.

Min fina prins som jag fått äran att dela det här året med, har blivit just ett år och lite till. Världens finaste ettåring. Vårt mirakel. Den omöjliga bebisen blev fullt möjlig och livs levande och vi har haft sådan tur att vi inte kan tro att det är sant. Kärleken vi får uppleva nu var något vi inte visste fanns. För man vet inte innan. Vi är så glada att vi får uppleva det nu. Det är helt fantastiskt.

När jag först började blogga, på Berättelsen om en mamma och en pappa, så valde jag att kalla bloggen just så, trots att jag då inte visste säkert om vi skulle kunna bli föräldrar. Men jag bestämde att vi banne mig skulle bli det, oavsett hur lång tid det skulle ta. Och det gick vägen, även om det var omvägen det gick. Det blev en mamma och en pappa av oss tillslut, och en liten Bo också.

Men vad vi alla förstått så kommer jag aldrig kunna försörja mig på en blogg, så sällan som det händer något här. Och en berättelse behöver kanske ett avslut för att verkligen vara en bra berättelse. Därför tänker jag att nu när den vanliga vardagen tar vid, så är det dags att avsluta det här kapitlet. Kanske vi hörs igen, när det blir dags för nästa kapitel, när Lille Bo får ett syskon.

Jag vill tacka er fina som följt med under vår resa, kommenterat eller bara läst. Och ni som fortfarande kämpar - jag önskar er all lycka. Tappa inte hoppet. Och tappa framförallt inte varandra. Det är varandra ni behöver allra mest, under resan, efter resan, för evigt. Även när ni blivit tre.. eller fyra.. eller fem.. i familjen.

Kram!

Alfred Bo Valentin, på sin ett-årsdag

För exakt ett år sedan, precis i detta nu.

Jag har precis börjat inse att det är på riktigt, att det är nu det ska ske. Värkarna har jag haft i ett dygn, men det är nu de börjar göra riktigt ont och kommer regelbundet med bara några minuter emellan. Jag har nyss kommit upp ur ett varmt bad, men är inte alls avslappnad. Förväntansfull. Nervös. Livrädd. Hur länge ska man våga vänta hemma? Strax, runt tolv-tiden ringer jag förlossningen och gnyr att jag har ont och tror att det snart är dags men att jag inte sovit på ett dygn och är förbaskat trött, och de säger att jag kan komma in.

Känslan då. När sambon kör in bilen på gården, vi tar med oss BB-väskan, och jag med gigantisk fotbollsmage och förlossningsplan och journaler i högsta hugg. Kolsvart och tyst ute. Väl vid förlossningen ringer jag på dörrklockan till den nattlåsta dörren kanske tjugohundratvå gånger medan sambon försöker få en strejkande parkeringsautomat att funka. Inget svar, ingen som öppnar. Det känns som tre evigheter, och det var ju himla tur att vi inte hade en snabb unge på g, innan en barnmorskas röst hörs i porttelefonen. Men egentligen har vi inte ett dugg bråttom. Det skulle ju visst dröja ytterligare 26 timmar innan vi hade en bebis i famnen.

Ja herre gud. Herre gud. Det har snart gått ett år sedan han kom till oss. Det är så mycket från dagarna på BB som är så suddiga i minnet. Jag var så trött, så trött. Men jag minns vissa fragment extremt tydligt. Som att jag ett tag somnade vid lustgasen mellan varje värk, stående. Min sambo fick väcka mig gång på gång. Och trots att jag mest bara hann slumra till alldeles kort började jag drömma direkt. Jag minns bl.a. att jag drömde om en man i träningsoverall som hette Gullmar, innan jag kände sambon krama min hand för att väcka mig. (Och jag minns att jag då tänkte: herregud, innebär det här att vi nu måste döpa ungen till Gullmar?!)

Jag minns att jag hatade barnmorskans assistent något så innerligt, en tanta som så enormt irriterande tåvickade med händerna bakom ryggen bredvid förlossningsbädden mitt i mina krystvärkar, och kikade på mig som om vi allihop befann oss på kiviks marknad, och jag var något marknadsstånd med hemstickade grytlappar och hon funderade på om hon skulle köpa ett tjog eller ej. Jag var så nära att be henne dra åt helvete, och vore det inte för att jag hade så ont att jag inte kunde prata, så kan det hända att jag hade gjort så.

Jag minns sambons lyckotårar landa på min vänstra överarm när vi hörde Bos första skrik direkt när han var ute och vi förstod att han levde och mådde bra. Och jag minns att allt jag kunde säga då var åhherregud åhherregud åhherregud åhherregud. Trots att jag aldrig varit troende.


Så snart mina vänner, om 26 timmar och lite till, fyller han precis ett år, vår älskade underbara skatt.

Ett år. Ja herre gud.

Om döden igen..

Jag fick veta något hemskt tragiskt idag. Pappan till min blivande parhusgranne, en tjej lite yngre än mig, dog i en fruktansvärt onödig olycka i helgen. Han var lika gammal som min egen pappa. Och trots att jag inte känner någon av dem gör det mig så otroligt ledsen, för det känns så nära ändå. Vi träffade honom vid tomterna i vintras, när snön låg tjock och innan husen hade börjat byggas. Han och hans fru var så trevliga, och förväntansfulla inför dotterns blivande hus. Jag minns att vi skojade om whisky, men kommer inte ihåg mer exakt vad vi sa. Han visste inte då att han inte skulle finnas ett år senare, när allt var klart.

Jag har hört att han såg väldigt mycket fram emot dotterns inflytt i huset, och var så glad för hennes skull. Två dagar innan de flyttade in dog han. I en så fruktansvärt onödig cykelolycka. Som inte hade behövt hända. Hela glädjen med huset och inflytten är givetvis som bortblåst och sorgen kommer hon att bära med sig så lång tid framöver. Allt de sett fram emot, och nu känns framtiden förmodligen bara nattsvart. Och så frun, som finns ensam kvar där i deras bostad. Och ser alla saker som tidigare var deras och nu bara är hennes. Allt han lämnat efter sig i all hast, som ligger där han senast la det och nu aldrig mer kommer kunna röra. Hans använda strumpor finns fortfarande kvar i tvättkorgen, men det finns inte längre någon att tvätta dem åt.

Det är så sjukt hur snabbt allt förändras och hur vi så oväntat kan ryckas ifrån varandra, alldeles för fort. Hur plötsligt vi kan bli ensamma, hur hastigt tryggheten kan försvinna. Det skrämmer mig något så enormt att det gör ont inombords. Och jag önskar att jag kunde bli bättre på att leva mer nu och idag, berätta för alla jag tycker om hur mycket de betyder för mig, och vara tacksam så länge vi alla finns kvar. Rätt vad det är kan det vara försent.

Mom of the year

Apropå flytt. Folkbokföringen ringde mig idag och frågade om det möjligtvis inte var så att vår son skulle med i flytten också. Jag hade visst glömt nämna honom i adressändringen. Hehehe.. eh.

Det hade ju vart lite synd om stackarn ifall han hade varit tvungen att bo kvar här själv. Och ganska konstigt förstås.

Och inredningshjärnan går på högvarv

Vi lever i flyttlådeland just nu.. För om en och en halv vecka flyttar vi! Till vårt underbart fina parhus som är alldeles nybyggt och färdigbyggt och ja, färdigt helt enkelt. Och så förbannat fint dessutom. Min tapet i köket, som sitter där vanliga dödliga har kakel, är to die for. Jag älskar'n. Och två badrum. Två! Och bara vetskapen att jag får ett barnrum att inreda helt för mig själv (Bo är ju för liten för att tycka något och sambon är för.. äh han får inte vara med och tycka något helt enkelt) - åh gudar håll hårt i mina ynka förvärvade inkomster ty de kommer att rulla som bara pengar kan.

Jag vill snabbspola livet två veckor fram, och sedan trycka på paus länge, länge så att jag kan gå där i vårt nya hem och bara klappa på alla fina hörn och dörrar och altaner och gräsfrön och garageuppfarter och så mest hela dagarna.

Kärlek och dödsångest

Vi måste prata om det här med kärleken. Och dödsångest. Jag har aldrig tidigare känt så himlastormande kärlek som nu. Det kan inte mäta sig med något jag någonsin upplevt och jag är helt överväldigad. Jag visste inte att det var möjligt att känna så här. Han är en del av mig och utan honom är jag halv. Jag blir fortfarande alldeles tårögd när han sträcker sig mot mig och kramar mig och jag känner hans små små nävar i min nacke. När han lägger sitt huvud mot min kind. När han tittar mig djupt i ögonen och sedan ler från öra till öra. Jag kan stå och titta på honom långa stunder när han sitter i något hörn och pillar i Alfons ena öga eller äter lite på lego och känna hur bröstet fylls av stolthet och lycka över att ha detta vackra barn i mitt liv. Att han är min och jag är hans och jag vill att det för alltid ska vara så.

Det går inte att sätta ord på känslorna, men jag känner mig hel när jag har honom i min famn. Det gör ont i mitt hjärta när han har slagit sig och är ledsen. När han gråter och jag kan trösta honom blir jag alldeles varm inombords. Jag älskar hur han viker tungan när han koncentrerar sig och att han blir arg när jag tycker att vi har gungat färdigt. Jag älskar hur han kiknar av skratt när jag får hicka mitt under gonattvisan. Jag älskar hur han pillar på små små saker med sitt lilla lilla pekfinger. Jag blir alldeles lycklig när jag tittar på honom och tycker att varje liten krusidull på honom är den vackraste krusidull som finns.

Det var inget som kom i samma sekund som jag gick sönder i smärtan från helvetet och en knubbig liten pojke kom farande. Det var heller inget som kom tre sömnlösa, nerkräkta och oduschade veckor senare. Jag tyckte så klart om honom, han var ju söt och bebis och min. Och sina bebisar ska man ju tycka om. Så det gjorde jag. Men det jag pratar om nu är något som växt fram över tid och som fortsätter att växa för varje dag. Och när jag tror att kärleken inte kan bli så mycket starkare så är den dubbel redan nästa dag.

Att tänka på att något skulle hända honom, att någon skulle vara elak, att någon skulle ta honom ifrån mig, att han skulle dö, gör så ont att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Jag vill skydda detta lilla liv för allt jag är värd. Jag förstår nu vilka krafter som finns i modersinstinkten. Jag visste inte förut, jag trodde att jag visste, men det gjorde jag inte. Jag skulle dö om jag förlorade honom.

Och när vi ändå pratar om att dö så måste jag lufta lite om min dödsångest. Den här otroligt starka kärleken har nämligen fört med sig att jag, sedan han kom till oss, har blivit så fruktansvärt ångestladdat rädd för döden. Rädd att förlora det vi har. Nästan sjukligt rädd. Jag är rädd att han ska dö, att jag ska dö, att hans pappa ska dö. Jag är livrädd att något ska hända som gör att det inte blir som jag tänkt. Att jag inte skulle få vara delaktig i hans uppväxt och få se honom bli stor. Att någon annan skulle få rycka in och bli hans mamma, någon som inte skulle kunna älska honom som jag. Eller att vi skulle bli ensamma kvar, Bo och jag, att vår stora trygghet i livet skulle försvinna från oss. Eller att det här hemmet en dag skulle bli tyst från joller. Jag går sönder bara vid tanken. Det är inte så att jag undviker att gå ut, att jag liksom tror att någon av oss ska dö på vägen till ica en onsdag klockan två. Men jag tänker på det alldeles för ofta för att det ska vara sunt.
Tänk om någon av oss dör.

Multitasking jag inte visste fanns innan jag blev förälder

Det är ju inte varje dag man står med en nybytt bajsblöja i ena näven och vänder mosplättar i stekpannan med den andra. Men det händer ju tydligen, det gör det.