Framtiden, vad har du planerat för oss?

Det är svårt att tänka framtid. Vad gör jag om fem år? Är jag mamma då? Eller vet jag då att det inte blir några egna barn? Självklart vet ingen hur deras liv ser ut om fem år, man kan ju lika gärna vara död och nergrävd för längesedan om det vill sig illa. Men i och med ovissheten kring huruvida jag faktiskt kan göra barn eller inte, så funderar jag kring framtiden alltmer. Vad ska vi göra med livet om det inte blir några barn? Flytta utomlands? Förverkliga våra livs drömmar? Som: Skaffa en gård på landet med hundra hästar, katter, får och höns? (Min dröm.) Resa jorden runt, klättra i berg och titta på vattenfall. (Hans dröm.) För det känns som om livet inte kan se likadant ut som nu om man får beskedet att vi inte blir en familjen Svensson på varken egen hand eller med hjälp av andra. Som om man inte kan bo kvar i den där trean med det outnyttjade sista rummet. Som om man måste göra något annat av livet då.

Hej och hå vad man tar ut mycket i förskott. Men ett år är långt, och tankarna hinner utvecklas en hel del på den tiden. Nu går man i väntas tider på att utredningen ska börja, och givet-jävla-vis förväntar man sig det värsta, som: "Jag måste tyvärr meddela att du varken har livmoder eller äggstockar, och din sambo har inte en enda levande spermie i sitt förråd. Det är helt omöjligt för er att få barn. Ni kan betala i receptionen på vägen ut, och glöm inte att ta av skoskydden."

Och om två dagar och fem veckor framåt kan jag bara vara hur mycket jag vill

Det är klart att man blir djupt besviken varje gång det inte blir något. Och det stinger lite i avundsjuketarmen varje gång någon närstående levererar nyheten om ett kommande knytte. Men ännu känner jag ingen bitterhet över livet som helhet för att vi inte får barn. Ännu alltså. Det kanske kommer. Vi har ju bara försökt i ett år. Det kanske blir flera.

Jag är en livsnjutare som tycker om att bara vara. Jag gillar idén om en eftermiddag med; kaffe, en liten (eller jättestor) kaka, sommar i P1 och horisontellt läge i soffan på balkongen. Eller; en filt att virka på, en ljudbok i bakgrunden, lite (eller mycket) godis i en skål. Eller; sitta på en klippa vid vattnet, grilla lite korv på en engångsgrill, se solen gå ner och dricka lite vin till det. Så. Jag är ganska lätt att behaga, eftersom det där lilla är allt jag begär som vardagslyx. Att bara vara. Typ sådant man kan se sig om i stjärnorna efter när man väl blivit morsa. Kanske det är därför jag inte blivit bitter. För att jag just nu ändå njuter av att göra ingenting och bara bestämma över mig själv, utan att vara tvungen till något om jag inte vill. Kanske jag blir bitter först när jag tröttnat på kaffe, radio och balkong.

Jag får i vilket fall vara glad så länge livet i övrigt känns okej trots barnlöshet, och att när man väl blivit gravid har man tid på sig att ta farväl av bara-vara-livet. Om man blir gravid alltså.

Det är förresten bara två dagar kvar till semestern. Bara det mina vänner, bara det är ju helt underbart!

Bisolvon

En vecka kvar till semestern. På semestern ska vi åka till kusten, äta räkor och dricka vitt vin. Och jag kan dricka vitt vin eftersom jag fortfarande inte är gravid.

Inte ens efter Bisolvon-tricket. Ska man tro diskussionerna på diverse internetforum kan nämligen kroppsvätskor bli lite för tjocka för att de små simmarna ska nå upp och fram och in överallt där de ska in. Och då ska hostmedicinen Bisolvon lösa upp de däringa vätskorna och hjälpa simmarna på traven. Och det förstår man ju att det måste vara lättare att simma i vatten än gelé. Minst hundra av de där foruminläggen mässade "för oss gick det vid första försöket med bisolvon!" Så vi provade. Hostmedicin morgon middag kväll och lite ligging på det. Men våra simmare kanske inte hade problem med just tjockma i simmarlängan trots allt. Det funkade nämligen inte.

Hursomhelst. Jag kan dricka vitt vin till mina räkor på kusten och det är alltid något. Och den 24:e augusti har vi vår första tid. Då ska utredningen börja och förhoppningsvis ge oss svar på varför vi fortfarande bara är två och inte tre.