En sista hälsning

Nu startar sista veckan med Malou efter tio, chokladkaka till frukost, riktigt bryggkaffe, dusch klockan elva och en timmes förmiddagskaffe medan lille Bo sover. Sedan börjar vardagen igen. Med jobb och slit om dagarna, för att sedan komma hem till lika mycket jobb och slit (fast av den lite gulligare sorten). Om exakt en vecka sitter jag på jobbet och sliter mitt nyutväxta amningstappade hår när jag stressar över att jag inte fattar någonting efter mer än ett års frånvaro från vuxenvärlden.

Mammaledigheten är snart över. Bara en vecka kvar. Insup och njut av varenda kladdiga minut. Snart börjar skrapa-bilen-klockan-sju och handla-på-väg-hem-från-jobbet-och-en-mil-kö-i-kassan och det-är-mörkt-när-jag-åker-och-mörkt-när-jag-kommer-hem.

Min fina prins som jag fått äran att dela det här året med, har blivit just ett år och lite till. Världens finaste ettåring. Vårt mirakel. Den omöjliga bebisen blev fullt möjlig och livs levande och vi har haft sådan tur att vi inte kan tro att det är sant. Kärleken vi får uppleva nu var något vi inte visste fanns. För man vet inte innan. Vi är så glada att vi får uppleva det nu. Det är helt fantastiskt.

När jag först började blogga, på Berättelsen om en mamma och en pappa, så valde jag att kalla bloggen just så, trots att jag då inte visste säkert om vi skulle kunna bli föräldrar. Men jag bestämde att vi banne mig skulle bli det, oavsett hur lång tid det skulle ta. Och det gick vägen, även om det var omvägen det gick. Det blev en mamma och en pappa av oss tillslut, och en liten Bo också.

Men vad vi alla förstått så kommer jag aldrig kunna försörja mig på en blogg, så sällan som det händer något här. Och en berättelse behöver kanske ett avslut för att verkligen vara en bra berättelse. Därför tänker jag att nu när den vanliga vardagen tar vid, så är det dags att avsluta det här kapitlet. Kanske vi hörs igen, när det blir dags för nästa kapitel, när Lille Bo får ett syskon.

Jag vill tacka er fina som följt med under vår resa, kommenterat eller bara läst. Och ni som fortfarande kämpar - jag önskar er all lycka. Tappa inte hoppet. Och tappa framförallt inte varandra. Det är varandra ni behöver allra mest, under resan, efter resan, för evigt. Även när ni blivit tre.. eller fyra.. eller fem.. i familjen.

Kram!

Alfred Bo Valentin, på sin ett-årsdag

För exakt ett år sedan, precis i detta nu.

Jag har precis börjat inse att det är på riktigt, att det är nu det ska ske. Värkarna har jag haft i ett dygn, men det är nu de börjar göra riktigt ont och kommer regelbundet med bara några minuter emellan. Jag har nyss kommit upp ur ett varmt bad, men är inte alls avslappnad. Förväntansfull. Nervös. Livrädd. Hur länge ska man våga vänta hemma? Strax, runt tolv-tiden ringer jag förlossningen och gnyr att jag har ont och tror att det snart är dags men att jag inte sovit på ett dygn och är förbaskat trött, och de säger att jag kan komma in.

Känslan då. När sambon kör in bilen på gården, vi tar med oss BB-väskan, och jag med gigantisk fotbollsmage och förlossningsplan och journaler i högsta hugg. Kolsvart och tyst ute. Väl vid förlossningen ringer jag på dörrklockan till den nattlåsta dörren kanske tjugohundratvå gånger medan sambon försöker få en strejkande parkeringsautomat att funka. Inget svar, ingen som öppnar. Det känns som tre evigheter, och det var ju himla tur att vi inte hade en snabb unge på g, innan en barnmorskas röst hörs i porttelefonen. Men egentligen har vi inte ett dugg bråttom. Det skulle ju visst dröja ytterligare 26 timmar innan vi hade en bebis i famnen.

Ja herre gud. Herre gud. Det har snart gått ett år sedan han kom till oss. Det är så mycket från dagarna på BB som är så suddiga i minnet. Jag var så trött, så trött. Men jag minns vissa fragment extremt tydligt. Som att jag ett tag somnade vid lustgasen mellan varje värk, stående. Min sambo fick väcka mig gång på gång. Och trots att jag mest bara hann slumra till alldeles kort började jag drömma direkt. Jag minns bl.a. att jag drömde om en man i träningsoverall som hette Gullmar, innan jag kände sambon krama min hand för att väcka mig. (Och jag minns att jag då tänkte: herregud, innebär det här att vi nu måste döpa ungen till Gullmar?!)

Jag minns att jag hatade barnmorskans assistent något så innerligt, en tanta som så enormt irriterande tåvickade med händerna bakom ryggen bredvid förlossningsbädden mitt i mina krystvärkar, och kikade på mig som om vi allihop befann oss på kiviks marknad, och jag var något marknadsstånd med hemstickade grytlappar och hon funderade på om hon skulle köpa ett tjog eller ej. Jag var så nära att be henne dra åt helvete, och vore det inte för att jag hade så ont att jag inte kunde prata, så kan det hända att jag hade gjort så.

Jag minns sambons lyckotårar landa på min vänstra överarm när vi hörde Bos första skrik direkt när han var ute och vi förstod att han levde och mådde bra. Och jag minns att allt jag kunde säga då var åhherregud åhherregud åhherregud åhherregud. Trots att jag aldrig varit troende.


Så snart mina vänner, om 26 timmar och lite till, fyller han precis ett år, vår älskade underbara skatt.

Ett år. Ja herre gud.