Om döden igen..

Jag fick veta något hemskt tragiskt idag. Pappan till min blivande parhusgranne, en tjej lite yngre än mig, dog i en fruktansvärt onödig olycka i helgen. Han var lika gammal som min egen pappa. Och trots att jag inte känner någon av dem gör det mig så otroligt ledsen, för det känns så nära ändå. Vi träffade honom vid tomterna i vintras, när snön låg tjock och innan husen hade börjat byggas. Han och hans fru var så trevliga, och förväntansfulla inför dotterns blivande hus. Jag minns att vi skojade om whisky, men kommer inte ihåg mer exakt vad vi sa. Han visste inte då att han inte skulle finnas ett år senare, när allt var klart.

Jag har hört att han såg väldigt mycket fram emot dotterns inflytt i huset, och var så glad för hennes skull. Två dagar innan de flyttade in dog han. I en så fruktansvärt onödig cykelolycka. Som inte hade behövt hända. Hela glädjen med huset och inflytten är givetvis som bortblåst och sorgen kommer hon att bära med sig så lång tid framöver. Allt de sett fram emot, och nu känns framtiden förmodligen bara nattsvart. Och så frun, som finns ensam kvar där i deras bostad. Och ser alla saker som tidigare var deras och nu bara är hennes. Allt han lämnat efter sig i all hast, som ligger där han senast la det och nu aldrig mer kommer kunna röra. Hans använda strumpor finns fortfarande kvar i tvättkorgen, men det finns inte längre någon att tvätta dem åt.

Det är så sjukt hur snabbt allt förändras och hur vi så oväntat kan ryckas ifrån varandra, alldeles för fort. Hur plötsligt vi kan bli ensamma, hur hastigt tryggheten kan försvinna. Det skrämmer mig något så enormt att det gör ont inombords. Och jag önskar att jag kunde bli bättre på att leva mer nu och idag, berätta för alla jag tycker om hur mycket de betyder för mig, och vara tacksam så länge vi alla finns kvar. Rätt vad det är kan det vara försent.

Mom of the year

Apropå flytt. Folkbokföringen ringde mig idag och frågade om det möjligtvis inte var så att vår son skulle med i flytten också. Jag hade visst glömt nämna honom i adressändringen. Hehehe.. eh.

Det hade ju vart lite synd om stackarn ifall han hade varit tvungen att bo kvar här själv. Och ganska konstigt förstås.

Och inredningshjärnan går på högvarv

Vi lever i flyttlådeland just nu.. För om en och en halv vecka flyttar vi! Till vårt underbart fina parhus som är alldeles nybyggt och färdigbyggt och ja, färdigt helt enkelt. Och så förbannat fint dessutom. Min tapet i köket, som sitter där vanliga dödliga har kakel, är to die for. Jag älskar'n. Och två badrum. Två! Och bara vetskapen att jag får ett barnrum att inreda helt för mig själv (Bo är ju för liten för att tycka något och sambon är för.. äh han får inte vara med och tycka något helt enkelt) - åh gudar håll hårt i mina ynka förvärvade inkomster ty de kommer att rulla som bara pengar kan.

Jag vill snabbspola livet två veckor fram, och sedan trycka på paus länge, länge så att jag kan gå där i vårt nya hem och bara klappa på alla fina hörn och dörrar och altaner och gräsfrön och garageuppfarter och så mest hela dagarna.