Ute lyser solen med sin frånvaro

Det är strax efter midsommar, men ute regnar småspik och de regntunga molnen gör att det känns så gråmulet mörkt att vi för första gången på några månader har lamporna tända dagtid. Nästan så att man blir sugen på att tända ljus, brygga te och läsa en bok under en filt. Liksom alá höst. (Nu är ju visserligen den tiden förbi, när man sitter under en filt och läser en bok. Men en bebis i vet jag inte när i hela friden man skulle ha tid att sitta still för sig själv) Så idag håller vi oss inne, minimarodören och jag.

Följ min blogg med Bloglovin

Sju månader! Sju!

Jag har blivit väldigt dålig på att uppdatera här, men det betyder kanske att livet pågår som bäst någon annanstans. Min finaste lilla ärtpåse fyller hursomhelst 7 månader idag, och det kan väl hyllas med ett litet inlägg. Det känns helt fånigt konstigt att jag har varit hemma i nästan åtta månader nu. Och snart ett år. Herregud. Jag oroar mig över att den här sommaren (som jag längtat så enormt efter) kommer vara över innan jag ens hinner blinka. Jag tänker varje dag att jag ska njuta av solen, njuta av luften, njuta av kvittret. Jag ska dricka kaffe utomhus och äta alla årets nya glassar, och Bo ska ligga på en filt och äta grässtrån när ingen ser. Men dagarna går så enormt fort. För fort. Det är redan mitten av juni och jag fattar inte hur det gick till. Jag hinner inte med!