Äsch.

Det blev inte den här gången gillt.. heller. Typiskt.

Jag försöker hålla hakan uppe och tänka att det inte gör något. Att jag får dricka lite vin i helgen. Att jag får vara smal ett tag till. Att jag får färga håret utan att vara rädd för att skada någon annan med kemikalierna. Att jag får äta vad jag vill. Att jag kommer ha ork att inreda balkongen till sommaren utan en stor mage i vägen. Och allt annat som är ganska ovärt.

Innerst inne är det givetvis en stor sorg. Och jag skulle kunna offra så mycket om jag bara fick en liten skutt. Men jag vill inte deppa ihop. Jag vill få njuta av alla ovärda saker så länge jag inte är gravid, för att på något sätt försöka se ljust på saken.

Jag måste, för att överhuvudtaget överleva.


MEN. Att tvunget gå på släktträff nykter förra helgen var INGEN höjdare. Speciellt nu när jag vet att jag led helt i onödan.

Den här gången gillt

Just nu hoppas jag innerligt att det finns ett litet litet pyttelitet pyre där inne. För den här gången känns det som om vi gjorde allt rätt. Blir det inte något nu, så vet jag inte hur det ska gå till. Vi har kuckilurat mer än varje dag i alla dagar i evigheter, i alla rekommenderade och orekommenderade positioner, situationer, miljöer, dimensioner. Kudde under rumpan, väntat en halvtimme, en timme, en hel natt innan jag så mycket som suttit efteråt. Allt rätt.

Vi blev helt slut efteråt. Totalt utpumpade. Så blir det inte en liten knodd av allt detta så vet jag varken ut eller in. Jag håller tummarna nu, och det blir förmodligen sexfritt ett tag. Pust.