Apropå det här med IVF, sprutor och så

På mötet fick vi information om allt vad en IVF kan innebära, med tillhörande folder till varje del i behandlingen. Jag satt där och nickade till varje sak doktorn sa, kände hur barnmorske-student-praktikanten bredvid satt och studerade oss och stilla tänkte vilken tur att hon inte är jag. Jag fortsatte att nicka och humma och försökte se lugn och inte livrädd ut. Försökte skratta lite ibland. Ställa någon fråga då och då. Typ som om det är sant att man genomgår hela klimakteriet på två veckor när man använder nässprayen. "Alla reagerar olika" fick jag till svar. Vilket inte var direkt lugnande förstås. Hon tittade sedan menande på min sambo och sa att lite dåligt humör får man stå ut med.

Vi fick datum för när allt ska börja, datum för när det ska sluta, när det ska börja om, ska börja på nytt, för återbesök, när sluta med ditt och med datt och när börja med sista och hej och hå. Det enda jag inte förträngt är att jag ska börja spraya 8:e januari. Resten ligger i en sörja i bakhuvudet. 

Efter mötet togs sista blodproverna, infektionsprover. Och eftersom jag är katastroftänkarnas drottning blev jag plötsligt säker på att jag nog har HIV. Efter att ha fått dropp i Afrika en gång långt tillbaka i tiden och haft diverse oskyddade trevligheter under tonåren var det plötsligt glasklart att det nog var detta som skulle sätta käppar i hjulen. Så tänkte jag. En hel vecka under ångest planerade jag hur livet skulle bli med ett sådant besked (skilsmässa, barnlös för evigt, singel för evigt, berättar man för familjen? tar man livet av sig?) tills jag fick provsvaret som sa att jag var frisk som en nötkärna och immun mot röda hund. Men om jag någon gång framöver får HIV så kan man ju säga att jag redan är mentalt förberedd, och planeringen ser ut som så att jag i så fall skaffar hund (det var det enda i min planering som var spikat och verkade vara en görvettig lösning på allt, fråga mig inte).

I alla fall. Jag vet ju att jag ska ta sprutor under behandlingen. Sticka mig själv. I magen eller så. Jag hade en mental bild av hur det skulle gå till. Att det handlade om någon slags penna med tryckknapp högst upp, att Han skulle hålla pennan mot min mage och bara snabbt trycka på knappen och vips var det gjort. Det blir piece of cake tänkte jag. Tills jag frågade Honom, och han spärrade upp ögonen och såg vettskrämd ut. "JAG kan väl inte sticka DIG med sprutor förstår du väl?!" Jag sa något om att av allt jag ska gå igenom borde det vara det minsta han kan göra för mig. Jag förklarade att det är nog inte så farligt, att man ändå inte ser kanylen och så. Till slut gav han med sig och sa att han nog kunde göra det ändå.  

MEN. Så öppnade jag den förbaskade sprut-foldern när vi kommit hem. Det handlar ju för farao inte om någon fancy penna där kanylen inte syns. Det handlar ju för farao om riktiga sprutor. Som man sticker ner i en flaska, vänder upp och ner på, drar in vätska i sprutan som de gör på film, och sedan ska hela den där kanylen in i fläsket. På mig. Utifrån det kan jag tänka mig att Han tar tillbaka sitt löfte om att vara min sprutkompis, och att jag då måste klara av att göra det på mig själv. Svimningskänslor. 

Tänk att hela det här kalaset förhoppningsvis ska reslutera i att jag krystar fram en 3,5-kilos bebis ur mufflan, men att en liten, liten nål i magen är det som känns jobbigast just nu.