Remissen till IVF är mottagen och vi ska snart på informationsmötet innan allt det praktiska drar igång. Jag är så nervös att jag mår illa varje gång det kommer över mig. Inte just inför informationsmötet förstås, utan inför hela den här grejen. Jag ser framför mig månader, och kanske år, med särade ben i en gynstol, läskiga doktorer som sitter där och kikar vid de särade benen i gynstolen och stora, vassa, kalla doktorsattiraljer som ska in där mellan de särade benen i gynstolen. Jag ser hormoner, humörsvängningar, helvetesdagar. Och jag ser smärta, besvikelse, gråt och sedan hur man börjar om på noll igen.
JAG VET. Det är så dumt att gå in i allt det här och förutsätta att allt ska bli så hemskt. Att vi först ska lida en hel del, och sedan går allt åt helvete ändå. Jag vill ju lita på att det här ska gå bra, det ska bli ett barn. Men så hör man alla hundra miljarder historier om folk som försökt. Och försökt. Och försökt. Och sedan försökt tio gånger till. Och sedan gett upp. Åh gud vad jag inte vill hamna där.
Käre gode gud. Även om jag inte är säker på att du finns, så skulle jag vilja be dig om en liten liten tjänst. Det kan ju inte vara för mycket begärt menar jag, om du bara skulle vilja snabbspola framtiden lite, till ett år framåt ungefär? Det skulle vara himla bra tycker jag å tack på förhand!
