Dan efter dopparedan

God Jul och så. Och oj vad man längtar tills man har en liten parvel att bombardera med jultraditioner. När man gör dem helt själv (eller tillsammans med en halvengagerad egentligen helt ointresserad sambo) är det inte lika roligt att baka lussekatter, bygga pepparkakshus och tända fyra ljus.

Det var härligt att se släktens alla ungar riva paketpapper efter tomtens besök igår. Jag längtar så in i norden efter när mitt eget barn får riva paketpapper. Och jag hoppas att det blir 2011.

När man får frågan om barn

Förut, innan vi började försöka var det inte så jobbigt att få frågan om det inte var dags för barn snart, vi resonerade lite kring hur vi tänkte och så var det bra så. Frågan börjar komma allt oftare nu. Alla möjliga människor manar på oss att inte vänta för länge, att vi ska skynda oss så vi får barn i samma ålder som dem, att vi inte ska bli för gamla, och ååå vad underbart det är med barn - vi skulle bara veta! osv osv.

När man hör det vill man slå till dem över käften och skrika att vi-skyndar-oss-så-in-i-helvete-men-det-spelar-ingen-roll-för-trots-att-vi-ligger-oss-till-galenskap-så-blir-det-inga-barn-eftersom-vi-tydligen-inte-kan-få-några!

Men det gör man inte. Man ler och säger att vi nog tänker vänta lite till. Och så skär det lite i hjärtegropen på det.

Äsch.

Jag kunde inte hålla mig och gjorde ett gravtest. Som inte var positivt. I morgon ska jag boka tid hos min barnmorska för att få lite råd och gärna något mirakelpiller med en liten liten bebis inuti.

Sist vi sågs, min barnmorska och jag, var nog tre-fyra år sedan nu. Det var sommar och jag minns att hon tyckte att mina skor var fina. Jag börjar sakna henne. Det känns vuxet att gå från p-piller-recept-en-gång-om-året till vi-vill-ha-barn-prat. Jag läggar alla mina förhoppningar på att hon kan trolla med knäna och få det här bebismaskineriet att börja rulla snart. Jag dör av längtan.

Hoppas

Nu går vi så där i väntans tider igen. Alltså väntar på mensens varande eller ickevarande. Tredje dagen över tiden nu, vilket i sig inte är så extraordinärt eftersom den har varit sen förr. Men man hoppas ju. Och man är ju lite korkad på så vis. För får man ingen ägglossning så kan man ju inte bli gravid.

Adventsstök

Snön stormar utanför fönstret och jag har trots min sjuklighet lyckats måla om en adventsljusstake och fått upp densamma i köksfönstret. En adventsstjärna är på plats i vardagsrummet, och mina minigranar (som jag snott i skogen, helt illegalt) har fått lite glitter. Eftersom jag inte kunnat med att handla under helgen fick ljusstaken med de fyra adventsljusen nöja sig med halvt begagnade ljus. Två av dem har redan brunnit ner några centimeter på annan plats i hushållet, men det är inte hela världen. Om två veckor är de rätt i tiden ändå.

Triss i sjukhet

Som pricken över i:et vaknade jag i morse med ihopklistrade ögonlock. Det ena ögat gick att bända upp som tur var, så att jag förstod att jag inte gått och dött under natten, det andra var jag tvungen att hälla vatten på för att det skulle ge med sig. Jag har fått ögoninflammation. OCKSÅ. Nu är varenda kroppsöppning jag har i huvudet drabbad, det räcker så tycker jag.

Nu nästan hoppas jag på lite feber för att få penicillin, men termometern vägrar ge med sig. Jag har hållit mig ifrån febernedsättande sedan igår för att se hur jag egentligen mår. Trots att jag fryser som en döende och man kan steka ägg på pannan så nöjer sig termometern med ett entusiastiskt 37.0. Jo jag tackar. Den ger visserligen lite olika besked varje gång man provar, så tar jag tempen tillräckligt många gånger kanske den visar 38.5 snart. Dyr och ny är den, men funkar - det tror jag inte den gör.

Sjuk i huvud (hals och öra)

Ett helt rör treo har jag pumpat i mig på fem dagar. Inte bra. Halsfluss och öroninflammation är inte heller bra. Framförallt inte samtidigt. Jag försökte få iväg mig själv till vårdcentralen i morse i hopp om att få lite snabbverkande penicillin. Men jag hade tyvärr ingen feber när jag pratade med sjuksyrran i telefon, och utan feber har man inte lika stort behov av medicinering. Lite typiskt, men min treopumpade kropp vet nog inte vad feber är förrän om en månad när all acetylsalicylsyra gått ur. Så jag tar ett par treo till och ber till högre makter att jag är frisk från och med imorgon. Då är det enligt all planering ÄL-dags. Känner mig dock inte helt trygg med den här veckans kosthållning och healthybaby-making på det..

Nu ligger jag i sängen framför postkodmiljonären, tycker lite synd om mig själv, och gräver ner mig i godis, chips och julmust som min underbara andra hälft skaffat mig, och myser lite av vetskapen att det är fredag och löning idag, lördag imorgon och första advent på söndag. Helg.

Typiskt.

Dags för verkstad igen, och givetvis en punktlig influensa light på det. Jo jag tackar. Jag hoppas kunna råda bot på sjukan med Echinagard i mängder (och vi får hoppas att det inte har någon inverkan alá tre ben och fjorton ögon om man nu skulle kunna bli gravid i det här läget).

Okej, nu vet jag.

Det var ingen jungfrugraviditet. Ingen graviditet alls faktiskt. Back to normal och ruta ett.

Femte dagen..

Fortfarande inget. Skitnervös. Jag var precis på väg ut i trappuppgången för att gå till lokala apoteket och köpa gravtest när jag kom på att de har stängt på lördagar.. Kan det vara så att... Eller är det bara så att.. Jag dör snart om jag inte får veta!

Fyra dagar över tiden..

Och jag förbjuder mig själv att börja hoppas eftersom jag ju inte hade ägglossning den här månaden heller (och jag därmed skulle kunna kalla mig Maria nr 2 om jag vore gravid). Men jag kan inte hjälpa att jag börjar fantisera om hur jag releasar nyheten för mamma och pappa i julklappsform. Så blir jag lite gråtmild på det. Dumma fruntimmer. Jag kommer bara bli så besviken när jag inser att mensen bara var lite försenad, som så mycket annat här i livet.

Att man bara vet det

Jag har fått för mig att det kommer att kännas. Att jag blivit gravid menar jag. Att jag kommer veta det innan jag sett det på något test. Innerst inne i mitt förnuft förstår jag ju att om det vore så skulle ju gravtest vara överflödiga, och folk skulle inte vara gravida omedvetet vilket man hör händer då och då. Men jag är så säker på att det inte blivit något den här gången heller, för att det inte känns så.

How about Melker?

Jag kan inte låta bli att tänka på namn. Och barnrum. Och vagn och kläder och gosedjur och hela faderullan tjoho. Man SKA ju inte göra det förrän man har den där lilla knodden i magen och det har gått så lång tid att chansen är överhängande att knodden även tänker titta ut en vacker dag. Men jag kan inte hjälpa det.

Det hjälper ju inte att i stort sett alla vi känner i vår ålder precis har fått barn alternativt är höggravida. Till och med min äldsta syster som börjar närma sig de 40 är gravid, med sitt fjärde barn. Jag vill inte vara missunnsam, vill inte vara avundsjuk. Men när jag säger att det värker i mig av längtan när jag ser andra gulla med sina dockor, så är det egentligen avundsjukan som gör ont.

Tålamod? Javisst.

När vi bestämde oss för att skaffa barn trodde jag att det skulle bli så enkelt. Vi lyckades pricka in vårt nu-är-vi-redo-för-barn-snack precis när jag skulle ha ägglossning och parade oss som vilda kaniner redan en kvart efter att vi bestämt oss (och den kvarten bestod av att jag lycko-bölade över att jag skulle få bli mamma jag också).

Jag trodde då att det skulle vara så enkelt. Att det är klart att om man skjuter in ett gäng simmare i hufsatufsa och där finns ett ägg, ja då blir det ju en bebbe av det hela. Jag förväntade mig att bli gravid efter första försöket med sex-varje-dag-en-hel-vecka. Det blev jag ju såklart inte. Och inte andra gången heller.

Jag har mina misstankar om att ägglossningen helt hoppat över sin tur, några gånger på rad för mycket för att det ska kännas okej. Jag vill ju bli gravid NU.

Vi drömmer om att bli tre

Det är nästan precis sju år sedan vi träffades. Kärlek vid första ögonkastet och så. Några flyttar, studier, jobb och bolån senare känner vi oss redo. Vi vill bli en familj, en riktig familj. En sån med barn i. (Vi har visserligen två barn sedan tidigare, men de är pälsklädda och lite annorlunda än det barn vi önskar oss nu.)

Vi har börjat träna lite. Tredje gången gillt är förhoppningen. Nu är det bara att vänta. Om två veckor vet jag om det blev något den här gången. Håll tummar och tår!